Det finns ingen enighet kring orsaken till varför vi åldras. Åldrandet är en långsam, degenerativ process som beror på många ännu inte helt klarlagda faktorer. Det man däremot vet mer om är åldersrelaterade sjukdomar, såsom ledbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, demens, åldrad hud, cancer och diabetes. Eftersom åldrande inte är en sjukdom i sig finns det inget incitament från läkemedelsföretagens sida att utveckla mediciner mot själva den underliggande processen. Vad vi däremot kan förvänta oss är fler mediciner och metoder för att minska uppkomsten av åldersrelaterade sjukdomar. Människor vill inte bara leva länge utan även under sin livstid kunna åtnjuta så många friska år som möjligt. Vad som är intressant är alltså inte enbart en ökad ”lifespan” utan även en ökad ”healthspan”.
En förklaring till varför vi åldras är teorin om fria radikaler. Fria radikaler är reaktiva molekyler som bildas i våra cellers energiprocess, när ATP bildas. I normala nivåer är fria radikaler inte något problem men en ökad mängd fria radikaler i våra kroppar kan orsaka cellskador och skador på våra mitokondrier – den del av cellerna där själva energiprocessen sker. Skador på mitokondrier har långtgående konsekvenser för cellernas funktion såsom förändringar i geners uttryck, signalfunktionen mellan celler, mutationer, ökad känslighet för stress och även celldöd.
På senare tid har forskare emellertid omvärderat synen på fria radikaler. Man har sett i bland annat djurförsök att en ökad andel fria radikaler i mitokondrierna inte nödvändigtvis påskyndar åldrandet. Det har visat sig att fria radikaler fungerar som signalsubstanser till cellerna där de stimulerar cellerna till att öka sin motståndskraft mot stress ¬– och därigenom sin motståndskraft mot de skador man tidigare ansåg att fria radikaler gav upphov till. En viss mån av stress verkar alltså vara förebyggande.
Den enda metod som hittills, i djurförsök, har bevisats bromsa åldrande är kalorirestriktion, det vill säga ett minskat födointag jämfört med ad libitum (då ingen restriktion föreligger). Kalorirestriktion förlänger livstiden hos allt från jäst och kortlivade fiskar till möss och sannolikt även hos primater. En förklaring har ansetts vara att minskad metabolism minskar bildandet av fria radikaler och därmed degenerativa processer. Vid kalorirestriktion föreligger dock alltid en risk för näringsbrist, benskörhet och minskad reproduktion. Att under en hel livstid hålla ett strängt protokoll för födointag är inte en metod som skulle fungera för de flesta människor.