Huruvida vår kropp tar upp ett näringsämne eller inte har inte alltid så mycket att göra med vilken dos av näringsämnet vi tillför, utan på vilket sätt.

Vi kan ta upp näring på flera olika sätt – via tarmarna, lungorna, huden och via olika slemhinnor såsom munslemhinnan och slemhinnor i underlivet. Inte förrän ett näringsämne har passerat genom något av kroppens olika membran har det nått kroppens insida. När mat passerar genom mage och tarm befinner den sig fortfarande på kroppens utsida, hur märkligt det än kan tyckas. Det är först när maten spjälkats och näringen tagits upp via tarmslemhinnan och in i blodbanan, som näringsämnet har fått tillträde till kroppens inre.

Det mest svårgenomträngliga membranet är huden. Huden har en mängd olika mekanismer för att hindra olika ämnen från att penetrera den. Hudens yta har en lätt sur pH-balans för att motverka bakterier, virus och andra mikroorganismer att tränga in. Huden tillverkar melanin, pigment, som skydd för UV-strålning, liksom antioxidanter som neutraliserar fria radikaler. Framför allt är det hudens intrikata lager av kerationocyter, en viss typ av hudceller, som bildar en ogenomtränglig barriär tillsammans med fetter och fuktbevarande ämnen. Följaktligen är det mycket svårt att åstadkomma näringsupptag genom topikal applikation, det vill säga genom att tillföra ämnen på huden. Inom hudvårdsbranschen har man därför utvecklat olika sorters delivery systems, eller vehiklar som man också benämner dem, för att möjliggöra upptag. Exempelvis kan man bädda in det aktiva ämnet i en skyddande partikel i nanostorlek (en ytterst liten storlek), där själva partikelämnet kan vara en lipid (fettämne) som kroppen tar upp lättare än det aktiva ämnet i sig.

Enklast sker upptag via andningen och lungorna. Lungorna är därför också mycket känsliga för giftiga ämnen. Ett ämne som är oskadligt för huden, såsom att hålla handen i lite rök från en brasa, får helt andra konsekvenser om man andas in röken. När man andas in ett ämne går det direkt in i blodet och till hjärnan, där det kan ställa till stor skada.

Vanligtvis när vi tänker på upptag av näringsämnen så är det genom tarmslemhinnan. Långt ifrån alla de näringsämnen som finns i vår mat tas upp av kroppen. Flera faktorer styr upptaget. Vi behöver tillräckligt med magsyra och matspjälkningsenzymer för att kunna bryta ner maten och göra det möjligt för tarmarna att föra näringen vidare in i blodet. Vi behöver även en bra bakterieflora, då det ofta är bakterier som bryter ner näringen och gör den tillgänglig för oss över huvud taget. Om vi har tarminflammationer eller allergier kan tarmslemhinnan ha blivit förstörd och genomsläpplig. Ämnen som inte alls skulle ha passerat in i kroppen tränger då in i blodbanan och kan orsaka en stor mängd hälsobesvär. Ofta är det mycket svårt att förstå orsaken till besvären som kan röra sig om exempelvis återkommande förkylningar, ledvärk, inflammatoriska tillstånd, depressioner, eksem och så vidare.

Visst upptag sker även genom våra slemhinnor. I vår saliv finns till exempel enzymet amylas som bryter ner stärkelse och en liten mängd socker kan därför tas upp via munslemhinnan och gå direkt in i blodet.

Slutligen kan även ämnen injiceras in i kroppen. Det innebär att man forcerar alla möjligheter för kroppen att skydda sig. Ett ämne som injiceras kan därför orsaka mycket större skada, även i ytterst små mänger, än om det tillförs i exempelvis kosten.

Vilken metod man använder beror på näringsämnet och på den effekt man vill åstadkomma. Vill man ha en hudföryngrande effekt är det ofta effektivast att tillföra ett ämne lokalt på huden. Ofta använder man en kombination med kosttillskott som verkar ”inifrån” tillsammans med en hudkräm. När man vill ha en snabb effekt, som vid bedövning, används injektion och inandning, såsom bedövningssprutor och lustgas. För personer med svag matspjälkning, liksom för ämnen som bryts ned mycket fort i tarmarna, kan upptag via munslemhinnan eller med plåster via huden vara en bra lösning.